Snabbaste hästen heter Gianini

I helgen tävlade vi WE hos Uppsala Ponnyklubb, jag och Gianini. Till vår hjälp hade vi vår medryttare Tina och hästskötare Hannah. Med hjälp av dem gick tävlingsdagen som en dans, och de har en stor del i det fina resultatet – tack igen! 🙂

Den inledande dressyren blev inte riktigt vad jag hoppats på, men jag gjorde en chansning och då får man vara beredd på att det är just det, en chansning. Det var samma domare som på den förra tävlingen, och den gången tyckte hon att Ginni behövde gå fram bättre (vilket inte är en särskilt oväntad kommentar, eftersom han nästan fryser fast när han kommer in på en dressyrbana…) Jag valde att ta ett par rullsporrar istället för mina vanliga små kulsporrar, eftersom de brukar kunna få lite bättre gensvar. Men just för dagen gjorde de honom bara irriterad, så även om han gick fram bättre blev det också några missar och en allmänt lättretlig häst som gav mig några ”luftiga” galoppsprång emellanåt. Och det syntes så klart på poängen och vi låg inte alls bra till inför de återstående två momenten.

Tekniken är ju betydligt roligare tycker vi båda och vi var riktigt taggade när vi gick in. Sporrarna var utbytta för att komma tillbaka till en bra laganda mellan häst och ryttare. Förra tävlingens speedmoment satt på Ginnis näthinna och så fort det var en raksträcka på banan hade jag problem att hålla honom, men vi sken ikapp som solar ändå, det är ju så roligt! 🙂

Ginni skötte sig exemplariskt och vi fick flera åttor och till och med en nia. Övningarna med tighta svängar och täta byten har jag inte velat öva i omsorg om Ginnis bakben, och det syntes så klart i protokollet och drog ner totalprocenten. 65,5% blev det trots allt och även om jag vet att vi kan få betydligt högre var jag nöjd, det var ju den avvägning jag valt att göra för att skona min hästs ben. Utan de tre hindren som jag medvetet ”fuskade mig igenom” för att spara hans ben hade vår procent blivit 70%. Han är ju trots allt 22 år och jag vill ha roligt med honom länge till. Bestämmer jag mig för att delta i Riksmästerskapen i september så får vi naturligtvis ta med även de mest samlande och krävande teknikhindren i träningen.

Speedmomentet kom direkt efter tekniken, man fick en kort andningspaus inne på banan och sen var det dags igen. Ginni bara ääääälskar speeden och det gör jag också 🙂 Teknikhindren en gång till men denna gång så fort som möjligt.

Här kommer den lilla ponnyungen i mig fram, som ridit otaliga omhoppningar med snäva svängar och ofta varit snabbast. Det är fantastiskt roligt att hitta de snabbaste vägarna och lägga upp taktiken, helst utan att avslöja den för de andra som går banan.

Ginni var helt med på noterna och svängde nästan innan jag bett honom. Banan var lång och det gällde att rida smart för att inte hästen skulle få mjölksyra, särskilt som det var tryckande värme också. När det var skritthinder tog jag ner honom till skritt i god tid innan, så han ha pusta lite innan det bar av igen efter hindret.

På sista långa raksträckan, mot sista hindret, skulle vi passera tätt intill tjuren, där också domaren stod. Ginni är alltid lite skeptisk till tjuren, och det ökar när han är laddad, det är nästan så att han ska ”fightas” med den (har han en tjurfäktarhäst inom sig?) Så när vi i full galopp ska passera vänder han huvudet mot den och svänger ut kroppen lite, och är därmed på väg rakt mot nummerskylten för ett annat hinder. Men han är kvick i både ben och tanke och han gjorde ett galant hopp över nummerskylten. Jag bara skrattade, han är för rolig! 🙂

Vi hade 22 sekunder till godo på tvåan, trots att vi fick 5 straffsekunder för en nerriven stolpe när vi ryggade slalom. Det blev lite väl tight mot stolpen och det är svårt att dra in tårna på protesfoten.. 🙂

Hade Ginni kunnat le tror jag att hans leende hade varit lika stort som mitt när vi skrittade ut från banan.

På grund av det dåliga resultatet i dressyren var jag övertygad om att vi inte skulle få någon placering, så jag bad mina härliga medhjälpare att sadla av och skritta

WE130602

Ginni och ge honom massor med godis medan jag kollade på de sista ekipagen. När så sista ekipaget ridit ropar de upp oss som tvåa i högtalarna! Jag trodde jag hörde fel och var tvungen att dubbelkolla det, men jo, det stämde, vi var tvåa! 🙂

Vår snabba speed hade gett utdelning! Ginni fick komma in till prisutdelning ”till fots” och jag satt på Big Bertha (min elscooter). En rolig avslutning på en fantastisk dag i strålande väder!

Stort tack till Uppsala Ponnyklubb och alla era funktionärer som gjorde ett strålande jobb!
Jag kommer gärna tillbaka!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *