FotoKjellGrondahl2Så började det

Som 3-åring tog min mamma med mig till ponnyridningen på den närliggande ridskolan, sen var jag fast. När jag var sju år hade jag den stora lyckan att få en egen ponny. Vi renoverade stallet på min mammas barndomsgård och samtidigt som jag fick en ponny köpte min styvfar den första travhästen. Eftersom han jobbat med travhästar som ung fanns hästtraditionerna redan i familjen. Jag fick en före detta ridskoleponny, för att den skulle vara lugn, pålitlig, välutbildad och van vid nybörjare. Men som de flesta vet är ridskoleponnyer ofta också fulla med hyss!

Så jag fick snabbt lära mig både det ena och det andra och ramlade väl av närmare 80 gånger under de tre år jag hade min lilla Peggy. Trots att jag knappt nådde nedanför sadelkåporna på Peggy, som var en shettiskorsning, så var vi snart med i vår första tävling. Och vi vann! Det var en äkta blåbärshoppning med hinder höga som skokartonger och det gick på idealtid. Men det väckte mina tävlingsinstinkter och sen dess har jag tävlat regelbundet.
Tyvärr blev Peggy sparkad i hagen och bröt benet, så vi var tvungen att överlämna henne till de gröna ängarna på tok för tidigt.

Det som inte fick hända

Via några bekanta fick vi nys om en ung B-ponny som ingen ville ha… Han hoppade väldigt bra, men man hade blivit rädd för honom. Han hade varit hos en travtränare och blivit inkörd för att bli mer lätthanterad och nu hade våra bekanta honom för försäljning. Jag föll direkt för den gullige lille krabaten! Han var snäll som en nallebjörn och vi hade ett härligt år tillsammans. Vi vann eller var placerad på alla tävlingar vi ställde upp i, 12 segrar på ett år är inte fy skam!

Tyvärr var det då det hände… Det som inte fick hända… Jag och Dicken var på väg hem från en ridlektion. Det var en tisdagskväll i september, precis när dagarna börjar bli kortare och det blir mörkt fortare än man tror. Vi hade cirka en kilometer att skritta och det hade börjat skymma. Jag valde, fast mamma sagt att jag inte fick, att rida på stora vägen istället för den lite längre vägen där bilarna körde långsammare. Men när man är elva år ser man inte farorna som lurar, man har ingen erfarenhet av att det kan gå fel. Därför förstår man inte heller alltid de förhållningsorder man får av sina föräldrar.

När vi nästan hade kommit hela vägen fram till vår lilla avtagsväg fick vi möte med två bilar. Bilen som låg längst bak påbörjade en omkörning, trots att vägen var smal och vi var mitt i vägen. Jag försökte förtvivlat styra ner Dicken i diket, men diket var djupt och mörkt och han bländades av de mötande bilarnas strålkastare och tordes inte gå ner. Vi frontalkolliderade med den omkörande bilen, Dicken träffades i bröstet och avled omedelbart, jag fastnade antagligen med vänster ben i bilens kofångare och kastades sedan över bilen. Min mamma och en äldre kompis kom bara en liten stund senare…

Elva evighetslånga minuter försökte de hålla mig vaken i väntan på ambulansen. Jag kände mig bara otroligt trött och ville inget annat än sova, jag blev jättearg på Helen, min kompis, för att hon envisades med att väcka mig så fort jag slumrade till. En annan kompis kom ridande och de lånade hennes stigläder för att stoppa blodflödet från mitt sargade ben. Tack vare att de lyckades hålla mig vaken lever jag idag. På sjukhuset var de tvungna att ta beslutet att amputera mitt ben, det var för söndertrasat för att kunna räddas. Jag hade också brutit nyckelbenet samt hade djupa köttsår på sidan där jag slagit i marken. Men jag levde!

Vägen tillbaka

Efter en vecka på intensivvårdsavdelning flyttades jag till barnavdelningen, och efter ytterligare en vecka fick jag åka hem. Jag satt i rullstol med amputerat ben nedanför knät och gips upp till höften, mycket stappligt kunde jag ta mig fram på kryckor.

Samma kväll som jag kom hem ringde min kompis Helen, som hjälpte till vid olyckan, på dörren. Hon hade ju, som alla andra ponnyungar, blivit itutad att om man ramlade av så skulle man upp på hästryggen så fort som möjligt igen, för att inte bli rädd. Och för mig hade det ju gått hela två veckor… Ingen tid att förlora med andra ord. Hon frågade om jag inte ville följa med ut till stallet, och det ville jag ju. Med lite hjälp kunde jag hoppa fram på mina kryckor. Väl ute i stallet frågade hon om jag inte ville pröva att sitta på hennes ponny Sunshine. Det var klart att jag ville det! Med hjälp av upp-och-nervända drickabackar och en massa envishet lyckades vi få mig att kravla upp på den ganska stora D-ponnyn. Där satt jag, gipsad och med benet rakt ut och armen i mitella, men å så lycklig!

Varför inte pröva att gå en sväng när jag ändå lyckats komma upp? Det slutade med att vi var ute i två timmar och jag prövade till och med att trava! Mamma var naturligtvis utom sig av oro när vi kom tillbaka, men jag strålade som en sol. Så började den långa vägen tillbaka. Jag började på nytt rida nybörjarlektioner, det var ju ett helt nytt sätt att balansera som behövdes. Jag var nog den enda i nybörjargrupp som red min häst i korrekt form, men knappt klarade att trava…
Jag fick också rida Helens ponny så mycket jag ville och jag tävlade den till och med i både hoppning och dressyr.

Äntligen en egen ponny igen

Efter ett halvår kände jag att jag var redo att skaffa en egen ponny igen. Jag har alltid gillat utmaningar, så naturligtvis var inte den snällaste ponnyn att tänka på. När jag hittade en liten krabat som stack med mig i slängtrav i djupsnö när jag provred, så visste jag att jag hittat rätt. Så fick han ju inte göra! Så då var det ju bara att köpa honom och öva på…

WEEM20102Ny livsinställning och landslagskarriär

Som elvaåring har man inte så bra koll på vad en benprotes är, och när jag väl insåg att det var något man skulle ta på och av, och inte ett ”nytt” ben som syddes fast, blev jag jättearg och besviken. Jag vägrade resolut att använda den! Så under det första året efter olyckan gjorde jag allt på ett ben, red likaså. Jag tävlade hoppning med min nya ponny Rossau, och gick banan hoppandes på kryckor.

Till slut fick jag komma till ortopeden i Uppsala och där lyckades de övertala mig att pröva att använda protes. Och när allt kom omkring var det ju ganska praktiskt att ha två ben igen… Idag använder jag protesen även när jag rider, men jag har ständig värk och sår, vilket gör att jag fortfarande måste använda kryckor för det mesta. Jag har aldrig låtit mitt handikapp hindra mig, även om jag många gånger svurit över varför just jag skulle drabbas. Han som körde på mig hade en person till i bilen och de såg mig aldrig. Bilen de körde om när de mötte mig hade sett mig, trots att det skymde. De erkände också att de körde fortare än de sjuttio kilometer i timmen som gällde på sträckan. Vilket betyder att han som körde på mig  körde ännu fortare.

Att han dömdes och att jag fick ersättning från försäkringsbolaget kan aldrig ersätta mitt ben. Men att fortsätta älta detta ger inget roligt liv, så istället har jag bestämt mig för att jag är en hjälte som överlevde den svåra olyckan och att ta vara på varje dag. Se till att jag kan göra det jag vill, och inte slösa tid på sådant jag inte vill. Man har alltid möjligheten att välja vad man vill göra av den situation man hamnat i.

Jag har fortsatt med hästar och kommer nog göra det hela mitt liv, mycket tack vare min ponny Rossau (12/3 1975 – 19/2 2008). Trots mycket bus och spring i benen så verkade han förstå att jag behövde lite extra hjälp ibland. Han skulle till exempel aldrig fått för sig att försöka sticka när jag ledde honom till eller från hagen hoppandes på kryckor. Om någon annan ledde honom kunde han dock lätt få för sig att dra iväg ut i någon mumsig havreåker…

Sedan 2003 rider jag på landslagsnivå i para-dressyr (dressyr för ryttare med funktionsnedsättning).

2010 red jag & Gianini Europamästerskap i Working Equitation (i Italien), där i konkurrens bland fullt friska ryttare och helt utan hjälpmedel.

Sedan 2006 håller jag föredrag och utbildningar där jag inspirerar andra att våga ta sig an sina egna utmaningar och komma längre än de trodde var möjligt.