När rädslan tagit över

Du är inte ensam. En stor del av de ryttare jag hjälper har hamnat i samma situation som du. Rädslan har fått fäste och det är svårt att njuta av ridningen och hästarna. Det händer på alla nivåer, ända upp i eliten och är inget att skämmas för. Ändå är det många som inte törs ta hjälp, och att försöka förtränga rädslan ger den näring. Jag hjälper dig med verktyg för att hantera rädslan, så du kan hitta tillbaka till glädjen.

Ett uppstartssamtal om 50 minuter är en bra start , där vi går igenom vad du vill uppnå, hur nuläget ser ut, förväntningar och farhågor. Vi gör sedan en handlingsplan som styr resten av vårt samarbete.
Du kommer att få hemuppgifter, eftersom det största jobbet gör man själv när det gäller mental träning, det krävs repetition för att ändra tankesätt och övervinna rädslor.
Vi har regelbundna avstämningar om 50 minuter, där vi pratar om hur det gått, var du står och plan framåt. Lite beroende på hur mycket tid du har att lägga på det egna arbetet är dessa avstämningar var 2-3 vecka.
Uppstartssamtalet och 2-4 uppföljningssamtal är vanligt tills man känner att man fått fart på sin utveckling och kan fortsätta lite mer självständigt. Då kan det räcka att stämma av igen efter några månader.

Coachingen kan ske både via personligt möte och över telefon. Vid telefoncoaching bokar vi tid för samtalet och du ringer upp, för att du ska kunna säkerställa att du sitter på en bekväm och ostörd plats, där du kan få ut mesta möjliga av samtalet.

 

 

Boken ”Hjälp, jag ska rida! – en handbok i att hantera rädsla och andra mentala hinder i ridningen” blev en succé direkt!

Du kan beställa ditt eget exemplar genom att swisha 449 kronor (inklusive frakt) till 123 620 2451 och maila din leveransadress till anna@enastaende.se. Vill du hellre ha en faktura så mailar du ovanstående adress.

 

Här kan du läsa vad andra som läst boken tycker:

 

Lili-Marie Lundström, Boden

”Tack Anna för den fantastiska boken med verktygen jag så väl behövde, har idag varit ute på en härlig snögalopp med stallgänget i minus 16 grader, att galoppera i grupp var helt otänkbart för en månad sen! Nu var jag inte en tant på 56 längre, utan den hästtjej som gömt sig allt för länge längst därinne! Kram Lili-Marie”

 

Eva Thorsman, dressyrtränare, Stigtomta:

”Nu har jag läst din bok – jättebra! Du skriver på ett lättförståeligt och tydligt sätt, vilket gör det lätt att tillägna sig vad du vill förmedla. Jag ska låna ut den redan idag till en behövande elev. Tack för ett stort tillskott i min verktygslåda som tränare/coach och människa!”

 

Maria Nilsson, Växjö

”Hej Anna

Jag vill med detta mail tacka för möjligheten att läsa din bok ”Hjälp, jag ska rida!”, som jag beställde och fick hem i början av december. Jag har läst och försökt omsätta innehållet, och vill gärna ge lite återkoppling på delar som jag funnit särskilt värdefulla. När jag bläddrar i min bok så är den full av anteckningar och reflektioner både på sidor avsedda för anteckningar, och mitt i texten.

I mitt fall vet jag mycket väl när och hur rädslan startade. För att göra en lång historia kort, så köpte vi, för oss, helt fel ponny 2016, som bjöd oss på flera luftfärder, varav jag gjorde mig rätt illa vid endel av dessa. Det var ett effektivt sätt att rycka undan mitt självförtroende för både ridning samt tilliten till hästar, och kort sagt dra på sig en panikartad rädsla. Jag kunde emellertid inte acceptera att det var så mitt hästintresse skulle sluta, och har sedan dess kämpat för att komma tillbaka till glädjen i ridningen, nu med en mer lämplig och välutbildad D-ponny vid min sida.

Det första jag vill lyfta är förändringen att jag nu bestämmer vad jag vill göra ”jag kan när som helst sitta av och avsluta”, istället för som tidigare pressa mig lite till, i tron att det ska  hjälpa rädslan. Detta praktiserar jag i min egen ridning, men också på de lektioner jag tar en gång i veckan på min ridklubb. Jag har vid ett par lektioner sagt att jag nöjer mig med del av hoppövningen, eller ridit övningen en gång, men när jag kände att det var så långt utanför min comfortzon att jag blev illamående, så sa jag vänligt att jag avstod den övningen. Min fantastiska tränare accepterade detta på en gång, och anpassade övningen så jag kunde genomföra den på ett sätt som jag var trygg med. Detta har gjort en jättestor skillnad för mig, och jag kunde nu i fredags vara med på en hoppövning med gott mod hela tiden. Det från att 2017 mått dåligt över tanken på att sitta upp, och inte vågat fatta trav (galopp var långt bortom horisonten).

Vidare så har kunskapen om hästen gjort stor skillnad. Jag har även tidigare varit helt medveten om vikten att ”läsa hästen”, vilket jag gjort ofta och mycket. Men, insikten att hästen läser mig i lika stor utsträckning har inte slagit mig, även om jag nu kan se att andra försökt förmedla det. Men att förstå att jag blir en trigger, sannolikt en mycket stark sådan för min egen häst som känner mig väl, var omvälvande. Nu kan jag faktiskt inverka lugnande på min häst. Det kunde jag inte innan, eftersom jag inte kunde se vikten av att stressa ner mig själv, eller inte hittade förmågan att göra det när min häst var stressad. Att inse att mitt lugn är en mycket viktig del av min hästs reaktion och graden av reaktion, och i förlängningen vår säkerhet, har gjort mycket stor skillnad. Jag tar nu  ett mycket större ansvar för var vi befinner oss, eftersom det i slutänden är jag som ska ta oss igenom det säkert.

Som sista punkt, så vill jag lyfta rådet att tala tydligt (med kroppspråk inte minst) och avsluta med punkt. Jag har tidigare pratat med frågetecken eller utropstecken många gånger. Frågetecken för att jag resonerade och vädjade till min häst som inte förstår mina språkliga resonemang. Utropstecken för att jag blir stressad och rädd, och vill ha ordning, och då inte insett att jag bara gör det värre för alla. Här tycker jag att man i andra sammanhang kan få många motstridiga råd generellt, allt från ”Var en auktoritär ledare” till ”se din häst som samarbetspartner” (och därmed jämställd dig?). Jag har inte hittat rätt approach tidigare, men tycker nu att jag kommit närmare. Jag försöker alltid aktivt inverka för vad jag vill ha, mycket tydligt med en punkt på slutet. 

Med detta sagt vill jag säga stort tack för en mycket värdefull bok!”